Det måste ha blivit ett litet missförstånd i söndags. Vi trodde att vår handledare kunde dyka upp när som helst pga att han i smset skrev "I will come later or very early" så vi satt uppe till klockan halv tre och väntade på honom. Han ringde och väckte oss klockan halv nio på morgonen (very early?!) och var förvånad över att vi låg och sov. Ja, kanske låg vi och sov för att vi hade suttit uppe och väntat på honom halva natten för att vi inte ville att han skulle komma och överraska oss när vi endast hade nattlinne på oss.

På måndagen besökte vi tre olika kliniker bland annat den kliniken som vi ska vara på. Jag får ta och erkänna att jag fick en chock när jag fick se kliniken vi ska vara på. Självklart visste jag ju att det skulle vara fattigt, men sååå illa som det ser ut där trodde jag inte att det skulle vara då kliniken ändå inte ligger jättelångt ifrån huvudstaden. Visserligen är det ju ett fattigt område vi befinner oss i. Men jag tror att det blev kontrasten med våra svenska slott till sjukhus och att jag hade väntat mig att det skulle vara ungfär som vårdcentralen som jag besökte i Ukraina (illa, men inte så illa) som gjorde att chocken blev extra stor.

Den här veckan har vi gått igenom våra enkäter med vår handledare här och han är riktigt bra att diskutera med! Han är insatt i ämnet och förstår verkligen vad man menar. Min svenska handledare har väldigt stor erfarenhet av studier i global hälsa och är riktigt duktig på sitt område! Men det funkar bara inte när vi mailar till varandra! Det blir alltid massa missförstånd trots att jag tycker att jag tydligt försöker formulera vad det är jag jag undrar och hur jag menar. Detta har resulterat i att jag TVÅ gånger under mina få dagar här i Uganda har ringt till honom i Sverige i panik! Jag hoppas att det bara är så här första veckan när vi fortfarande håller på och justerar enkäten för annars lär det bli väldigt dyrt!

I måndags fick vi reda på att vi idag skulle till en slags health office och delta i ett stort möte och presentera våra projekt. Så igår sa vår handledare att han skulle komma kl. 8 och hämta upp oss för att mötet skulle börja kl.9 Han kom kl 9.30 alltså en och en halv timme senare. Vi anlände strax efter kl. 10 och mötet som skulle ha varit slut kl. 12 började kvart i 12 trots att alla som skulle delta i mötet var på plats. Men här görs det ingen brådska. Man gör färdigt lite jobb man inte har hunnit klart med i lugn och ro medan alla väntar innan man slutligen kan börja. Vi åkte därifrån 15.30 och då var mötet fortfarande inte slut. Som vår handledare sa "This is African time".

Presentationen gick okej men jag blev verkligen grillad efteråt med frågor som jag överhuvudtaget inte kunde svara på. Men vår handledare tog över och försvarade, vilket jag är sjukt tacksam för. Som tur är så var jag sedan innan införstådd med att den hårda och seriösa fasaden mest handlar om byråkrati. "Let them free" var de sista orden i alla fall efter att vi fått lova att skicka våra uppsatser, som jag kan lova att de aldrig kommer att läsa.

Jag trodde att jag hade lagt in bilderna på datorn, men uppenbarligen inte. Så ni får hålla till godo med en bild från operationssalen som jag knappt skulle gå med på att opereras i ens om mitt liv stod på spel.

//J

Idag har vi varit vid Watoto Church som är en pingstkyrka med lite hillsongstuk. Det var över 3000 personer på gudstjänsten och det var verkligen fantastiskt kul att vara där! Känner dock att det var väldigt amerikanskt och inte så afrikanskt och nu är vi ju ändå i Afrika.

Det bästa sättet att ta sig fram på är taxi som är som minibussar. Man ställer sig vid vägen och väntar och väldigt snart kommer det en buss som man proppar så full som möjligt. Det kostar typ bara 3-5 svenska kronor och man kan ta sig i princip vart man vill i staden.

Börjar sakta men säkert vänja mig vid allt folk (sjukt mycket folk ute i rörelse heela tiden även vid femtiden på morgonen), den ständiga rökdoften som jag har hört ska finnas i såmånga afrikanska städer och vid denna fuktiga värme som gör att man aldrig känner sig riktigt fräsch trots mängder med deo och dusch varje dag.

Vi tog en riktigt härlig kvällspromenad i området där vi bor, om man bortser från hur sjukt fattigt det verkar vara. Men folk verkar inte må dåligt för det och man blir alldeles varm inombords när man ser alla söta barn som ler och vinkar när man kommer.

Imorgon börjar första dagen med projektet. Klockan är nu 21 på kvällen och vi har ingen aning om vart kliniken ligger eller när vi ska vara där. Vi skulle ha träffat vår handledare nu på kvällen men han var tvungen rycka in pga en nödsituation. Han smsade och skrev att han "will come very late or very early" och med tanke på att folk här verkar vara uppe hela nätterna så har jag förstått att han nog kan dyka upp precis vilken tid som helst.

//J

 Hej!

Vilken resa det blev! Som kompensation för förseningen förutom att de bjöd på övervikten så fick vi åka Business Class. Vi fick gå före i alla köer när vi skulle gå ombord. En av flygvärdarna tittade på oss och "Business Class first!" Då kändes det rätt najs att bara slänga fram sin business class biljett - in his face! Man satt verkligen i stora skinnfåtöljer med massa space runtom och precis när vi fått vår mat uppdukad (på riktiga tallrikar och med en fin duk under) så ropade de ut "Is there any doctor onboard please come to the back of the airplane". Den dagen drömde man om i början på utbildningen. Nu när dagen äntligen var här så kändes det inte riktigt lika kul. Vi har kommit såpass långt att allmännheten förväntar sig att man ska kunna massa saker och det är klart att vi kan en hel del efter fem års plugg. Men vi har ju faktiskt ingen som helst erfarenhet av att jobba. Men efter en blick på varandra insåg vi att det var bara att resa på sig och gå bak. Det var en äldre man som hade svimmat, men han var som väl var vid medvetande och mådde bra. Efter att ha pratat lite med honom och ställt lite frågor kommer det till vår lättnad en man som är läkare och tar över.

Efter en lång flygresa hämtar vår handledare och hans två kusiner upp oss på flygplatsen i Entebbe. När vi har åkt ett tag så helt plötsligt voltar bilen som åker framför oss och hamnar upp och ner. Det såg verkligen otäckt ut och jag förväntade mig det värsta. Vi stannar och springer ut men som tur är lyckas bilens enda passagerare krypa ut ur bilen oskadd. Han stank alkohol lång väg, något som jag dessvärre skulle tro förekommer ganska ofta här.

Men alla är väldigt vänliga och hjälpsamma och det känns riktigt bra att vara här!

Nu har vi äntligen kommit på plats i vår lägenhet som ligger i ett lite fattigare område strax utanför Kampala. Skickar med lite bilder!

//J

Hej!

Förra veckan var vi på kurs och träffade folk från andra utbildningar och andra delar av Sverige som också ska göra sitt examensarbete i ett utvecklingsland. Många av dem har nu åkt iväg och har lagt ut bilder som "min utsikt de kommande månaderna". Här nedan kommer vår bild. Ett soligt och tropiskt Uganda med 30 graders värme och en helt fantastisk utsikt!

Eller det kunde ha varit så i alla fall. Istället sitter jag här i ett grått och regnigt Dalsjöfors med en temperatur på inte mer än fyra grader. Vår flight blev nämligen inställd imorse på grund av dåligt väder i Istanbul där vi skulle ha mellanlandat! Så vi får åka med samma flight fast imorgon istället.

Men lite bra blev det väl ändå för jag hade 9 kilo i övervikt. Jag är ju glutenintolerant så jag har med mig 10 kg i bara mat som pasta och knäckebröd och jag lyckades nu övertala dem att som kompensation få 7 kg övervikt gratis. Kunde ha blivit väldigt dyrt annars!

//J

Hej!

Premiärbloggandet nu då :) Jag tänker att en blogg hjälper mig att minnas och så är det ju jättekul att ha något att kunna gå tillbaka till och läsa senare.

Jag går nu min näst sista termin på läkarprogrammet och den här terminen ska jag göra mitt examensarbete. Jag har vetat att jag ska bli läkare sedan jag var tolv år. När jag sedan blev tonåring och började gå på ungdomssamlingarna inne i pingstkyrkan i Borås träffade jag Maria, som idag är en av mina bästa vänner. Vi visste båda att vi skulle bli läkare och vi pratade mycket om både vår tro och om vår gemensamma dröm. Jag minns att under en ungdomssamling, jag kommer till och med ihåg precis vart vi var någonstans, berättade Maria för mig att man under läkarprogrammet skulle göra ett examensarbete och att man fick möjlighet att åka utomlands och göra det ifall man ville. Där och då bestämde jag mig för att det skulle jag göra! Nu tio år senare är Maria färdig läkare och jag är om tre dagar på väg till Uganda.

Redan första dagen på läkarprogrammet träffade jag Elisabeth. Vi bestämde tidigt i utbildningen att vi skulle åka iväg och göra vårt examensarbete tillsammans.  Vi visste att vi ville till Afrika och att det råkade bli just Uganda beror på att vår handledare hade kontakter där. Vi ska båda studera malaria, men vi måste göra varsin undersökning och skriva varsitt eget arbete som har olika frågeställningar. Vi ska bo i en lägenhet i Kasangati, några kilometer ifrån huvudstaden Kampala. Vi åker inte dit för att jobba, vi åker dit för att göra varsin enkätundersökning. Exakt vad jag ska undersöka är inte hemligt på något sätt, men jag väljer att av olika anledningar inte skriva ut det här just nu. Men det kommer verkligen att bli jättespännande!

Det är inte så mycket afrikatema på den här bloggen (förutom de afrikabilder som om man läser webbversionen ser ut som en orange ram), det var mitt försök till en afrikatouch för jag ville verkligen ha med fotot "Herren är min herde" (almerangfotografi.se). Jag tror att det kommer att bli en spännande och lärorik resa, men jag tror också att det många gånger kommer att vara tufft! Därför vill jag ha med mig detta, att Gud är den som leder oavsett vart i världen jag befinner mig. Det är så häftigt hur Gud talar. Igår kände jag att jag skulle läsa dagens datum ur en andaktsbok jag har som jag inte hade kollat i på länge. Där stod det att "När oron är på väg att fylla dina tankar, påminn då dig själv om att jag är din Herde". 

"Herren är min herde" - i Göteborg och i Uganda!

//J