Låt oss backa tillbaka sex år i tiden. Jag har tagit studenten och drömt om att bli läkare sedan jag var tolv år. Jag hade VG i engelska, vilket gjorde att jag inte kom in på läkarutbildningen Det hjälpte inte ens att jag gick och gjorde ett prov och fick upp mitt betyg till MVG. Pga att det var fler sökande med högsta betyg än vad det fanns platser skedde antagningen därför via lottdragning. Jag sökte därför till högskolan och började plugga till sjuksköterska, för jag ville verkligen börja plugga. Jag ljög för mig själv om att "sjuksköterska skulle passa mig mycket bättre än läkare" och jag ljög så bra att jag nästan trodde på det själv till slut. Dock försvann inte drömmen och den gjorde ofta sig påmind, trots att jag gjorde allt vad jag kunde för att försöka gömma undan den. Under min sjuksköterskeutbildning när läkardrömmen ständigt gjorde sig påmind, besökte jag under den här perioden en gudstjänst där dagens predikan handlade om att "kämpa för att uppnå din dröm som Gud har lagt ner i dig". Jag hade kämpat och gjort allt vad jag hade kunnat, men det hade inte räckt och det är svårt att beskriva hur otroligt frustrerande detta kändes! Jag gick fram för förbön och sa nåt i stil med att hon gärna fick be för att mitt jobb som sjuksköterska skulle bli bra och att Gud skulle ta bort min läkardröm. Jag minns att kvinnan tittade på mig och sa "Skulle du vara nöjd i slutet av ditt liv om du hade jobbat som sjuksköterska och inte som läkare?" Jag visste och hade alltid vetat att svaret var nej. Jag skulle aldrig kunna bli helt nöjd med att jobba som sjuksköterska. Missförstå mig inte, sjuksköterska är ett helt fantastiskt och otroligt viktigt yrke och INGEN läkare i världen skulle klara sig utan sjuksköterskan!! Men det var inte sjuksköterska som jag innerst inne kände att jag ville bli. Jag ville något helt annat. Slutligen kom den dagen när jag kom in och jag kan fortfarande ibland sväva på moln när jag tänker på att jag till slut fick chansen, att min dröm skulle bli uppfylld!!

Efter nästan fem år på läkarutbildningen sitter jag nu i Uganda och pratar med Amina. Amina är en av våra tolkar och hon är bara ett år yngre än mig. Amina berättar för mig om sin dröm. Hon vill bli theatre assistant (typ motsvarande till den svenska operationssjuksköterskan). Amina har haft tur. Hon har läst två år på universitetet och jobbar nu som counsellor på hälsocentret. Det är långt ifrån alla som får chansen att plugga på universitetet. Men det är inte detta som Amina allra helst känner att hon vill. Amina vill mer. Hon behöver plugga ytterligare två år på uiverstitet för att kunna bli det som hon allra helst vill bli. Aminas problem är att hon har inte råd. Hennes jobb är ínte alls välbetalt och hon har inga möjligheter att spara pengar då hela hennes lön går åt till att leva och kunna ta sig till jobbet. Aminas utbildning skulle kosta enormt mycket pengar för en ugandier. När hon berättar vad ett år å universitetet skulle kosta för henne inser jag att det var nästan exakt så mycket pengar som jag lade på vår resa under helgen (det är dyrt att gå på gorillatrekking och safari). När jag tänker efter lite till så inser jag att hela Aminas utbildning för att kunna bli theatre assistant skulle kosta nästan exakt lika mycket som jag och Elisabeth betalade tillsammans för helgens resa.

Robert, vår andra tolk har också drömmar. Robert drömmer om att bli läkare och om att åka till Sydafrika.

Men till skillnad från hur det blev för mig så kanske Aminas och Roberts drömmar bara kommer att förbli en dröm, som de kan dela med så många andra ugandier som också har drömmar som troligen bara kommer att förbli drömmar.

Jag kan verkligen bara hoppas på att de också en dag kommer att få känna den känslan som jag en gång kände, när en utav mina stora drömmar gick i uppfyllelse.

Men om inte så är det viktigt att försöka förstå att man aldrig ska kalla sig fattig för att drömmarna man har inte har gått i uppfyllelse. För den som är verkligt fattig är den som aldrig har drömt.

//Josefin

Länge sen nu igen! Men tiden går och det är fullt upp hela tiden! Förra fredagen var vi på en show med ugandisk musik och dans. Verkligen så sjukt bra!! Den höll på nästan tre timmar, men kändes som en timme. När showen precis slutat och vi ska resa oss upp för att åka upp hör vi en välbekant röst bakom oss "Hello girls! Will you go with me home?" Det är Joe, vår hyresvärd som står bakom oss och först undrade vi verkligen vad han gjorde där och det kändes lite som en förälder som dyker upp och ska kolla att allt är ok. Men sen fick vi reda på att han var där med några av grannarna haha!

"Hello Muzungo!" Är något man får höra minst tio gånger om dagen. Muzungo betyder vit person. De använder inte alls ordet in a rude way utan alla säger det. Killarna ropar det efter en, en del personal på sjukhuset hälsar på det sättet, barnen vinkar och ropar muzungo och föräldrarna på hälsocentret säger till sina barn "and now say bye bye muzungo!" Gulligt på ett sätt och de menar verkligen inget illa, men ibland kan man verkligen känna sig som en helt annan art!

Igår orsakade jag lite kaos (ovanligt). Vid tvåtiden på eftermiddagen säger Robert (en av tolkarna) till mig att vi är klara för dagen och att vi ses imorgon. Vi säger hejdå och han ser mig gå till vägen för att ta public transport hem. Elisabeth har fortfarande några patienter kvar så hon stannar kvar på hälsocentret. Vad Robert inte ser är att jag precis när jag ska stoppa en public transport får syn på Amina (den andra tolken) på hälsocentrets område. Jag vänder om då jag vet att Amina ska på outreach och frågar henne om jag får hänga med. Det får jag så jag hoppar in i bilen och åker med ett gäng till en secondary schoodär tonåringar 13-19 år frivilligt ges möjlighet att få testa sig för HIV. Jag slänger iväg ett sms till Elisabeth, som aldrig får meddelandet.

Elisabeth kommer hem vid tretiden förvånad över att jag inte är hemma. När klockan är fem är hon riktigt orolig och ringer efter Ivan (vår handledare) för att fråga efter Aminas nummer. Aminas telefon är inte på och Elisabeth får panik och springer över till Joe. Efter att ha kontaktat Ivan ytterligare några gånger bestämmer sig Elisabeth och Joe för att åka till hälsocentret för att kolla efter mig. På hälsocentret träffar de Robert som berättar att "Hon gick hem vid tvåtiden." Elisabeth får nu ännu mer panik och ringer Ivan igen som nu också är riktigt orolig och ger sig iväg till hälsocentret.

Jag är lyckligt ovetande om allt detta kaos på skolan och delar ut provsvar till de elever som testat sig för HIV. Men till slut lyckas de äntligen få tag på någon av de andra health wokers som är med mig som kan berätta för dem att jag är safe. Ja det var minst sagt en kaosartad gårdag!

Det var otroligt givande att vara på skolan och alla provsvar utom ett var negativt! En del av eleverna var verkligen oroliga så det var verkligen speciellt att få ge ett sådant besked. En flicka tittade på mig och sa förhoppningsfullt "Does it mean I do not have it?" Vilken lycka det var då att kunna säga till henne att hon var frisk!

Sen är det vissa saker som alltid är detsamma och som inte ändrar sig över kontinenterna och för några sekunder kändes det som att jag var tio pår tillbaka i tiden på Dalsjöskolan där jag gick på högstadiet. När provsvaren kommit (tog ca 20 min) så ropade de ut i mikrofonen vilka som kunde komma och få sina provsvar. En av eleverna, en kille ropade då efter varje namn som ropades upp "negativ!" "negativ" "positiv" ! Ja han var helt enkelt en sådan kille som finns på alla högstadieskolor oavsett vart i världen man befinner sig. Vissa saker är desamma i alla länder, i alla kulturer.

Idag var jag med på ytterligare en outreach i en by där folk fick komma och testa sig. Tyvärr var det flera som fick ett positivt provsvar bland annat en tjej som bara var ett år äldre än mig. Väldigt tragiskt och i denna byn är HIV en stor problematik. Många av de unga kvinnor som idag fick positiva svar var separerade från sina män. Det är ganska vanligt att mannen har flera partners på samma gång utöver den han är gift med. Kvinnan vet ofta om detta men har inte "power" nog att kunna säga nej till sex eller insistera på att använda kondom då hon vet att hon riskerar att mannen inte kommer att ge henne de pengar hon behöver för att kunna köpa mat till familjen. Pratade med Joe om detta nu under kvällen. HIV handlar oftast inte om okunskap. Det handlar om så mycket fler olika faktorer än så och det är ofta väldigt komplicerat.

/Josefin

Long time no blogging!

Sorry guys men det har verkligen varit fullt upp hela tiden. Det har varit väldigt jobbigt med projektet och allt har verkligen inte blivit som jag hade tänkt. Men det är ju sällan något som blir som man tänker egentligen och alla på det health center vi är på är väldigt trevliga och hjälpsamma!

Uganda är fantastiskt och förutom det jobbiga med projektet så älskar, älskar, älskar jag att vara här och jag skulle faktiskt inte vilja vara någon annanstans än här just nu! Människorna här är otroligt hjälpsamma och genuint vänliga utan att förvänta sig pengar eller något annat tillbaka.

Vi har nu börjat skapa någon slags vardag här. Vi bor nästan som i ett litet radhus med flera lägenheter i en omgiven av staket och våra tre "german shepherds" som vaktar. Vi har Humphrey som är någon typ av vaktmästare som hälsar "Hello, how are you?" varje morgon när vi går till kliniken och "welcome back" när vi är tillbaka. Han har hjälpt oss att jaga råttor i köket (fyy!) och finns alltid här om man behöver hjälp med något praktiskt.

Sen har vi Joe, ägaren av stället som hjälper oss att boka saker, skjutsar oss till banken och handlar åt oss när han "änså ska in till stan" i utbyte mot att vi lyssnar på hans historier. För går man till honom så måste man verkligen se till att ha gott om tid. Igår höll han monolog en hel timme när vi kom dit endast för att fråga hur det funkade med tvättmaskinen och vart närmsta swimmingpool låg. Men han är verkligen jättetrevlig och allt är enligt honom "sooo sooo easy!!"

Det farligaste här är trafiken! I helgen tog vi oss friheten att äntligen få vara lite turister och vi åkte in till Kampala till ett hotell för att sola och bada. I början hade man nästan dödsångest varenda gång man ska gå över en gata, men nu börjar man ändå vänja sig så smått. Bilarna kör lite kors och tvärs men det allra farligaste är alla boda-bodas som kommer i alla håll och riktningar.

Vi har ofta minst en minuts lång diskussion innan vi kan gå över ; "Nu kanske vi kan gå efter den här bilen. Nej, det kan vi inte för där kommer en boda-boda. Kanske efter den här bilen. Nej för där kommer en annan boda-boda från ett helt annat håll." Kommer det inte bilar åt ena hållet så kommer det bilar eller boda-bodas från andra hållet. Man får vara riktigt snabb och verkligen ta chansen när det väl kommer en lucka och då skriker någon av oss (oftast jag ;) ) NUUUUU!! och då är det bara att rusa över!

Något jag inte var så medveten om innan jag kom hit är att polygami fortfarande är ganska vanligt här även om det dock inte är lika vanligt nu som förr. Häromdagen på hälsocentret ropar helt plötsligt Robert, en av våra tolkar "It has happened an accident!" In på området kommer en flakbil som är en polisbil. En skadad ung kvinna bärs ner på en bår från flaket. De som håller i båren pratar och skrattar. På flaket sitter en annan ung kvinna och skrattar och ropar ut saker till folk. Utanför bilen står en man som hålls fast av några poliser och som helt plötsligt får ett slag i ansiktet av den ena polisen. Det hade tydligen varit ett slagsmål mellan de två kvinnorna som båda var gifta med den här mannen som hölls fast av polisen. In på området kommer också en stor grupp människor som nu skulle supporta den skadade kvinnan.

Detta var verkligen för mig ett väldigt konstigt och främmande scenario och polygami är något som jag aldrig någonsin kommer att förstå mig på!

//Josefin