Det var vår första dag i Uganda och vi hade tagit oss in till Kampala. Jag skulle köpa bananer av en gatuförsäljare och drog fram mina pengar. Genast kommer ett barn och sträcker fram händerna. Jag har inte hjärta att bara stoppa ner pengarna för mitt hjärta, det skriker "Ge!", så jag ger honom några mynt. På en sekund har jag ytterligare tre barn omkring mig som också vill ha pengar. Jag får då ge alla några mynt var. Det är inte mycket pengar för mig, men problemet med att ge är att det väldigt sällan stannar vid en person. Ger man en så måste man också ge till ytterligare flera stycken. Tiggeri är givetvis ingen långsiktig lösning för dessa barn och det är inget man egemtligen vill uppmuntra dem till att satsa på. Så kanske gjorde jag fel, det är svårt att veta!

Några veckor senare sitter vi på en minibuss på väg hem från Kampala. Bussen stannar under flera minuter pga traffic jam, något som hör till vardagen här (en gång fick vi vänta 2,5 timmar på vår taxichaufför pga traffic jam). Två barn som tigger sträcker då in sina händer genom det öppna fönstret på bussen. Jag känner mig otroligt obekväm av att bara sitta där med deras händer framför mig och mitt hjärta skriker "Ge!". Bussen står kvar i vad som känns som en evighet och till slut sträcker jag ut varsin sedel till dem båda. Tyvärr får det ena barnet tag på båda sedlarna, vilket resulterar i ett bråk mitt på gatan bland alla bilar. Inte alls en säker plats för dem att vara på med andra ord och eftersom bussen åkte iväg precis när bråket startade så kan jag bara hoppas på att inegn av dem kom till skada! Så kanske gjorde jag fel, det är svårt att veta!

Uganda är ingen jättestor tiggarkultur och i själva verket är det så att jag träffar fler tiggare i Sverige varje dag än jag träffar i Uganda. Men skillnaden är att här är det oftast barn som tigger.

Ett problem här är också att folk verkar tro att man kan lösa alla deras problem, bara för att man är vit. En patient på hälsocentret kom fram till mig och undrade om jag kunde hjälpa honom att skaffa ett jobb. Denna man hade redan ett jobb, han var lärare. Problemet är att lärarna inte alltid får sin lön det datum de ska ha lönen, om de ens får den alls. En annan kille stannade mig på gatan och undrade om jag kunde hjälpa honom att få igång hans musikkarriär (han skulle bara veta vem det var han frågade;) )

Efter att ha avslutat en intervju igår med en patient frågade jag min tolk av nyfikenhet vad barnet fått för diagnos då han hade konstiga hudutslag på olika delar av kroppen. Min tolk berättar då att de misstänker syfilis eller HIV. HIV test är gratis, men ett syfilisprov kostar. Pojken hade fått klinisk behandling men han borde egentligen också ta ett prov för syfilis. Problemet är att de har inga pengar så de får komma tillbaka en annan gång när de kan betala för testet. Testet kostar 5000 ugandiska shillings, vilket motsvarar 15 svenska kronor. Att välja att ge till någon kommer alltid att vara problematiskt och vi kan inte ha hundratals människor som kommer till oss på hälsocentret varje dag för att de har hört att "där finns det vita som ger pengar". Men mitt hjärta skriker "Ge!"

Så känslorna tar över och efter att jag har fått dem att lova mig flera gånger om att inte berätta om detta för någon, smyger jag dit min gröna sedel i handen på pojkens mormor.

Kanske gjorde jag fel även den här gången, det är svårt att veta och det här kommer aldrig att vara enkelt! Det enda jag vet och som glädjer mig är att pojken till slut fick sitt test och att han inte hade varken HIV eller syfilis!

//Josefin